Phuaaa
Känner mig ännu mer som en urvriden trasa just nu. Fy faan va jobbigt det är.
Hela förmiddagen gick det bra, sen ringde en kompis. Det satte fart på niagara fallet.
Sen hämtade jag Pauline på skolan, när man går hem så går man förbi en kyrka. Vi pratade lite om begravningen och så där. Jag försökte förklara på ett ungefär hur det går till. Men att jag inte visste allt säkert än.
Sen satt vi hemma ett tag,sen kände jag att jag var tvungen å gem ej ut och gå/jogga. Gick riktigt bra, sen ringde mamma. Dom hade varit på begravningsbyrån och fixat med allt. Så då kom ju tårarna igen.
Så det blev en gråtandes promenad igen. Tur att den rundan jag tar är i skogen och att jag oftast inte möter någon. För den rundan har blivit gråtandes ett antal gånger dom senaste veckorna.
Nu har vi datum för begravningen iallafall. Om två veckor blir det.
När jag sen satt hemma med tjejjerna så pratade vi lite om begravningen igen. Och datumet osv. Då såg jag på Felicia att hon var ledsen men att hon höll emot. Så jag sa till henne att man får gråta, att det är bra att gråta. Då släppte det för henne, hon har inte gråtit någonting sen hon fick veta att Oma skulle dö/är död. Men nu riktigt släppte det för henne oxå. Så det är bra. Man ska ju inte hålla inne med sånt då kan man må riktigt dåligt sen.
Men det börjar bli lite jobbigt att tårarna bara dyker upp rätt vad det är.
Som sagt, Phuaaa
Kommentarer
Trackback
